Höstmörker
Okej, jag gillar verkligen hösten just nu, mörkret som gör att man inte syns, mörkret som gör att man kan stirra ut och inte se nått.
Just nu har jag det jobbigt, och jag vet att jag är bra på att dölja det, jag har lärt mig genom åren att dölja mina egna behov för andras, jag har lärt mig att inte synas så väl.
Nu vill jag synas jag vill höras, jag vill leva...
Under dom här tre veckorna har jag varit rädd för mig själv, för vad som ska hända om jag inte hela tiden är på min vakt, för vad som ska hända om jag släpper det sten hårda taget om mig själv.. vad händer då?
Jag har varit livrädd för att ramla rakt ner i min självdestruktivitet igen, jag har varit nära jag har varit fruktansvärt nära att ramla ner..
jag har lyckats klara mig ur det ännu en gång, hur lyckades jag det här gången då?
Jo jag släppte inte taget om mej själv och min tanke, jag tvingade mig själv att inte ta steget, jag tvingade mig själv att istället ta ett steg tillbaka.
Jag klamrar mig fast vid sånna saker som jag vet inte kommer försvinna, jag har ett stort problem... som jag tyvärr måste erkänna har förstört stora delar av mitt liv, jag vet inte om jag nånsin kommer över vinna det, och jag vet inte om jag kommer att kuna bli fri ifrån det...
Jag litar knappt på någon, jag har svårt att släppa in folk till det som ligger allra längst in, jag har svårt att lita på att folk stannar kvar i mitt liv. JAg har jätte stora problem med att lita på att människor stannar kvar, att de inte bara överger mig. de beror till stor del på min pappa. tyvärr måste jag få ur mig det, och jag känner att vännerna runt omkring mig bör veta hur det är isånna fall jag beter mig underligt.
Sen till problemet att jag inte släpper det hårda dicipplinerade taget jag har om mig själv är ett fruktansvärt problem. samtidigt som det faktiskt har räddat mig från att ramla tillbaka igen.
jag vill inte hamna där igen, jag vill inte bli den jag var.
Jag är rädd för ensamheten, jag är rädd för att vara ensam med mig själv instäng i en lägenhet alldeles för länge. Jag är rädd för att bli övergiven, jag är rädd för att ramla tillbaka.
Någon som vill rädda mig?
Var finns min räddare på vit häst?
// Vessli